Idrottande barn - en plånboksfråga?

Kostnaden för barns idrottande ökar. Riksidrottsförbundet gjorde en undersökning år 2003 där man valde att studera avgifterna inom tio olika idrotter. Resultaten talade sitt tydliga språk. Under 2009 gjordes därför en uppföljning som visade att totalkostnaden för idrottande ökade mellan dessa år för nästan samtliga idrotter. Det finns tyvärr inget som tyder på att kostnaderna för barns idrottande har minskat de senaste tre åren. Tvärtom börjar vi politiker på lokal nivå få tydliga signaler om att avgifterna börjar utgöra ett hinder för att alltfler barn- och ungdomar ska kunna delta. RF:s undersökning från 2009 visar dessutom att barn som växer upp med ensamstående föräldrar är underrepresenterade i idrotten. Detta är ett samhällsproblem som kommer att kräva konkreta insatser. Ett problem som på sikt kräver ett nära samarbete mellan föreningslivet och det offentliga.

Föreningslivet har en oerhört viktig roll i samhällsutvecklingen. Engagemang i föreningar innebär inte bara gemenskap utan bidrar även till en demokratisk fostran och till att stärka det egna ansvarstagandet. Vi vill att så många som möjligt ska få möjlighet att vara en del av detta. Föreningslivet står samtidigt inför en rad olika utmaningar och vi är medvetna om att de ekonomiska förutsättningarna oroar. Lokalpolitiskt har vi därför tillsammans med de andra allianspartierna betonat att stöden till föreningarna bör ses över.

Det är i ljuset av denna verklighet som vi riktar fokus på de barn som idag inte har möjlighet att idrotta pga att deras föräldrars plånböcker inte räcker till. Det är för oss en fördelningspolitisk fråga som vi inte inte kan eller bör ignorera. Föreningslivet har här en viktig roll att spela och genom egna insatser säkra att man i praktiken är tillgänglig även ur ett socialt perspektiv. Det offentliga har i sin tur ett moraliskt ansvar att bidra till att hitta lösningar.

Vi kristdemokrater lämnade under hösten 2011 in en motion till fullmäktige där vi föreslår att Örnsköldsviks kommun i dialog med föreningslivet ser över hur de kan möjliggöra barn och ungdomars deltagande i kulturen och idrotten med fokus på den ekonomiska tillgängligheten. I skrivande stund borde detta förslag vara under beredning och vi vill därför uppmana föreningar med goda idéer och erfarenheter att ta kontakt med oss eller kultur- och fritidsavdelningen. Som kristdemokrater är vi övertygade om att rätten till en meningsfull fritid inte bör ha något att göra med plånbokens storlek.

Soledad Henriquez (kd)
Maria Gulliksson (kd)

Kristdemokratiska ledamöter i kultur- och fritidsnämnden.

Rätten att leva ett värdigt liv

Jarl Strömbäck (SPI) skriver en insändare den 15/2 där han med hjälp av ett tankeexperiment avslöjar en syn på människovärdet som får oss kristdemokrater att reagera.

I insändaren leker Strömbäck med tanken att enbart de som minst arbetat i 40 år får pension när de blir äldre. Det är dock svårt att tyda i texten om det är ett skarpt förslag från SPI eller bara ett allmänt resonemang som spårat ur. Budskapet förstärks när Strömbäck skriver att ”kostnaden för de äldre skall ses i ljuset av att de allra flesta betalat sina skatter under ett långt arbetsliv, bland annat för att ge de yngre en god och kostnadsfri utbildning”. Är det alltså bara de som ”betalat för sig” som har rätt att leva ett värdigt liv? Det Strömbäck verkat missa i pensionsdebatten är att människans värde och därmed rätt till en värdigt liv i grunden inte har något att göra med prestation och produktion.

Människans värde förknippas ofta mycket starkt med innehavet av ett traditionellt förvärvsarbete. Detta är både ett farligt och felaktigt synsätt. Farligt därför att den som blir arbetslös känner sig värdelös, felaktig därför att människans värde ligger i det faktum att hon är människa, inget annat. Förvärvsarbete har naturligtvis en särställning i vårt samhälle och vi kristdemokrater är medvetna om att framtiden kommer att föra med sig en hel del utmaningar till de yngre generationerna. Ett ökat personligt ansvar för sin egen ekonomi och pension är en av de slutsatserna som många unga kommer behöva ta. Det är därför svårt för oss att acceptera Strömbäcks bild där han vill sätta den yngre generationen mot den äldre och på så sätt skapa en slags omvänd åldersdiskriminering. Vi kristdemokrater tror nämligen att det krävs dialog och respekt mellan människor för att skapa det goda samhället.

Soledad Henriquez
Gruppledare för Kristdemokraterna i Örnsköldsvik

Birgitta Sedin
Gruppledare för Kristdemokraterna i Örnsköldsvik

Vi som tål lite mer

Det är många som säger att vi ska tåla mer än andra. Tåla hårdare ord, tåla ett hårdare debattklimat och tåla att höra att vi är dumma i huvudet. De säger att vi borde kunna hantera detta. Det är ju vårt uppdrag.

Att vara förtroendevald är det absolut finaste uppdraget man kan få. Samtidigt är det väldans oglamoröst på kommun- och landstingsnivå. Men fint. Vi förtroendevalda ska vara pålästa till tänderna, kunna det mesta och driva frågor tufft. Vi ska delta i alla möjliga möten och för oss fritidspolitiker innebär det att vi ska göra allt detta på kvällar och helger. Det är inte ett dugg synd om oss i detta avseende eftersom vi faktiskt får möjligheten att föra medborgarnas talan. Men vi ska tåla lite mer.

De senaste månaderna har jag börjat blogga här på allehanda.se eftersom jag tror att kommunikation är en viktig del av mitt uppdrag. Jag har jobbat stenhårt med kultur- och fritidsfrågor i över tre år men samtidigt inte lyckats förmedla arbetet vidare ut till folk. De väljare som valde att rösta på oss kristdemokrater har rätten att få veta vad vi gör med deras förtroende. Eftersom vårt parti även är ett av de mest aktiva i kommunstyrelse och fulllmäktige finns det en hel del att berätta om. Mitt bloggande och mitt twittrande ska därför ses i ljuset av denna vilja att kommunicera mera. Kommunicera det som kan kommuniceras. Vissa begränsningar finns givetvis och återhållsamhet finns utan att ni ser den.

Kommunikation är livsviktig om vi ska kunna leva i en öppen demokrati. Vi som har viktiga uppdrag ska både ha möjlighet att informera och ta emot förslag från medborgare. Jag klurar just nu på olika förslag inom detta område som förhoppningvis leder till ett antal konkreta förslag under våren. De lokala politikerna har en enormt ansvar över att hålla dialogen öppen samtidigt som medborgarna har ett ansvar över att bete sig som folk. Det senare verkar för vissa individer vara en alltför stor utmaning. Det verkar glömma att vi faktiskt inte tål mer. Frågan är vad som händer om dessa osunda beteenden fortsätter och ökar?

Vem kommer vilja vara politiker då?

Ny blogg

Har nu även börjat blogga på allehanda.se och kommer därför att skriva lite mindre här. Tanken är att jag ska uppdatera bloggarna samtidigt men det görs sällan. Så då vet ni.

Du kan läsa min andra blogg här:

http://blogg.allehanda.se/soledad/

Medborgarna måste få rätt service

Debattartikel i dagens ÖA. Går att läsa här.

Läser ännu en dag om problemen med förskoleplatserna i kommunen i den lokala tidningen. Här om dagen var det Loke som blivit utan plats trots att hans föräldrar skickade in en ansökan i augusti och fått ett löfte. De fick besked om att det inte fanns plats först i mitten av december efter att de själva jagat efter svar inom den kommunala organisationen. Idag (4/1) är det en annan familj det handlar om och de vittnar om liknande erfarenheter och uttrycker en besvikelse över bemötandet och bristen på information från kommunens sida. Det visar sig även att man kan få hjälp om man först går till media och sedan kontaktar rätt politiker. Bra för de familjer som detta tillvägagångssätt har fungerat för men ska det behöva vara så?

Ska vi behöva kontakta det högsta hönset i politiken för att vi ska få information och hjälp med våra enskilda ärenden? Naturligtvis inte. Ska vi behöva jaga fram information? Nej. Men just frågan om förskoleplatser kanske tydliggör bristerna i vårt nuvarande system och kommunens sätt att jobba med bemötandefrågor särskilt tydligt. För det är i situationer som dessa som relationen mellan den enskilda medborgaren och den stora kommunen blir konkret. Ingen från den socialdemokratiska majoriteten kan nu förneka att det finns ett brister i hur vi kommunicerar med medborgarna. Frågan är vad man kommer att göra för att åtgärda problemen?


Vi kristdemokrater motionerade 2009 om att kommunen borde införa tjänstegarantier för den kommunala servicen. Tjänstegarantier handlar om att kommunen konkretiserar den kommunala servicen och genom detta skapar realitiska förväntningar. När du köper en bil får du en garanti- för att tillverkaren tror på sin vara och för att du ska känna dig trygg med köpet. De kommunala tjänsterna är ingen bil men likväl borde du få veta vad du kan förvänta dig, var du kan klaga om kommunen inte infriar sitt ”löfte” och om du kan få en kompensation när fel uppstår. Förslaget i motionen gick igenom fullmäktige i slutet av 2011 men med modifikationen att de istället kommer att bli kallade "servicenivåer". Även biten som rör kompensation om fel begås möttes med stor skepsis från socialdemokraterna då de menar att detta inte påverkar medborgarens upplevelse av nöjdhet. Även om kompensationen inte nödvändigtvis måste vara ekonomisk.

I dagens tidning finns ett exempel på att kompensationer möjligtvis kan spela roll för medborgaren då en av papporna menar att ”kommunen egentligen skulle tvingas betala för mitt inkomstbortfall”. Och jo, visst kan det vara ett långt steg att gå men han lyfter ett viktigt perspektiv som vi inte får glömma. När det offentliga gör fel kan det få stora konsekvenser för den lilla människan. I det läget ska kommunen be snällt om ursäkt och kanske även kompensera för misstaget. Hur? Var? När? Det måste de styrande politikerna svara på. Vi kristdemokrater har drivit på och lagt förslag. Vi kan inte ha en ordning där medborgare inte får rätt service.


Soledad Henriquez

Gruppledare Kristdemokraterna

Att återerövra julen

Julen 2003 var den värsta julen i mitt liv. I perspektiv med andra människors livserfarenheter låter detta kanske fånigt men för mig var det första julen som jag upplevde total ensamhet. Till saken hör att jag i tonåren hade bestämt mig för att om min familj återvände till landet jag är född i – skulle jag stanna där jag hörde hemma. 2003 hade det hänt. Och jag var kvar här.

Julen 2003 var en jul då tårarna rann. Jag var 19 år, satt i någon annans familjs soffa och lekte med julgodiset i ett försök att sysselsätta bort sorgen. Jag grät mig igenom Kalle-anka och lovade mig själv att aldrig någonsin fira jul igen. Det gick så där. Jag firade jul igen och gör det ännu. Men jag har sedan dess kämpat med julen. Jag har försökt återerövra känslan av kärlek och gemenskap i snart åtta år. Och ni vet, allt det där andra mysiga. Jag är inte där ännu. Däremot tror jag att jag inte är särskilt ensam med dessa tankar i juletid.

I dagens samhälle är det många som inte upplever något annat än ensamhet på en av årets mysigaste högtider. Äldre som inte har nära och kära i närheten och människor som av olika anledningar inte har någon. Och det finns säkerligen de som bär hemska minnen med sig kopplade till julfirandet som är tusen gånger värre än mina. Det jag därför påminns om i dessa dagar är vår egen bräcklighet och människans behov av gemenskap. Människans mänsklighet. Jag brukar i politiska sammanhang prata (några skulle säga tjata) om den ”lilla människan”. Och det låter låter kanske lite smörigt men i det offentliga pratar vi sällan om människors behov av relationer och gemenskap. Om samhällets ansvar för att inte driva mot ett klimat av individualism utan av öppenhet och gemenskap. Rent ideologisk är det en djupt rotad kristdemokratisk idé som formuleras på följande sätt i KD:s principprogram:

”Människan är en gemenskapsvarelse. Hon utvecklas och mår bäst av att leva i en gemenskap som präglas av omtanke, ansvarstagande och solidaritet. Solidaritet kan definieras som den medmänsklighet och kärlek, som utgår från den gyllene regeln – allt vad du vill att människor ska göra mot dig ska du också göra mot dem. Denna solidaritet sträcker sig bortom de naturliga gemenskaperna. Det är en strävan efter social rättvisa, det vill säga en ambition att utjämna strukturella orättvisor och skapa en rättvis fördelning av samhällets goda. Alla räknas och omfattas av samhällsgemenskapen.”

Men sånt är flummigt. Och kommunalt verkar förslagen som berör politikområdet som exempelvis civilsamhället, föreningslivets betydelse och det offentligas stöd till dessa sektorer rätt ointressanta. 2011 är året då Örnsköldsvik pratar bolagsfrågor. Bolagsfrågor och bara bolagsfrågor. Vår lokala press tänker och drömmer om etanol. Söker, finner och skriver. Jag säger inte att det inte är högst relevant och möjligtvis den valvinnande frågan inför 2014 men min förhoppning för framtiden är en annan. Förhoppningen är att vi det kommande åren kan prata mer verksamhet och om sånt som påverkar medborgarna i sin vardag. Om politikens innehåll om den kommunala servicens innehåll. Här finns det brister i hur den den socialdemokratiska majoriteten hanterar det hela som står i skuggan av deras största misstag.

Detta är min naiva förhoppning inför julen 2011- som jag för övrigt tänkt erövra.

"Ett bra bemötande" bör mötas upp med ett konkret innehåll

Kort om gårdagens fullmäktige. Igår var min interpellation om rutiner gällande för frågor inkomna från medborgare och företag uppe på bordet. Frågan är jätte viktig då den handlar om kontakten mellan den enskilde medborgaren och den stora kommunen. Göran Sydhage hade en liknande fråga uppe på fullmäktige under förra mandatperioden. Det var då tal om att kommunen inte svarat på en skrivelse från en grupp medborgare.

Igår hänvisade jag till en kontakt med en förvaltning där jag ställt en enkel fråga och där svaret dröjde drygt en månad. Under tiden jag väntade på svar fick jag inget livstecken. Det var visserligen ett exempel där jag fick svar. Jag har tyvärr erfarenheten av total tystnad när jag kontaktat tjänstemän i frågor som rör deras verksamhet- och detta i min roll som förtroendevald. Inte vanligt förekommande men på min relativt korta tid i kommunen (3 år) måste jag säga att jag stött på det för många gånger och det oroar mig. Som medborgare och förtroendevald känner man sig osynlig och ignorerad om kommunen inte ids höra av sig. Jag känner mig rent av förbannad när jag måste tjata mig till svar. Här måste jag dock betona det jag även sa i fullmäktige: jag har även goda exempel där det fungerat mer än väl. Problemet är att kommunens service inte bara bör vara rätt utan att den också bör vara jämn mellan olika förvaltningar och helst över tid. Om vissa förvaltningar sköter sig bra och andra inte är det fortfarande ett problem som måste åtgärdas av ledningen.

I svaret erkände Elvy Söderström att det finns brister i hur vi följer upp efterlevnandet av de rutiner som faktiskt finns i kommunen. Jag föreslog att hon för att åtgärda detta problem skulle använda sig av processen där kommunen kommer att utveckla servicenivåer som fullmäktige tog beslut om på förra fullmäktige. Ett kristdemokratiskt förslag i grunden. Vi får väl se vad det leder till. Men jag anser att begreppen ett "bra bemötande" bör mötas upp med en konkret definition. Handläggningstider och svarstider är A och O för att skapa realitiska förväntningar och konkretisera den kommunala servicen. Är bra service hjälp inom en viss tid, en kontaktperson eller att man håller överenskommelser? Allt?

Så länge kommunen är otydlig med vad den kan erbjuda och bidrar till att skapa orealitiska förväntningar kommer vi ha fortsatt låga betyg gällande medborgarnyttan. Och när det gäller företagarna och företagsklimatet lär vi inte heller stiga i någon ranking så länge vi inte jobbar aktivt med att få en serviceinriktad kommun.

För vems skull finns kommunen? Det är en fråga som vi alltid bör ställa och som ställs lite för sällan i den här kommunen.

Dilemmat i kommunikationen

Förvandlingen från vanlig ledamot i kommunfullmäktige för Kristdemokraterna till gruppledare för samma parti har varit en resa. En resa som pågår just nu men som även börjar bjuda på lediga kvällar.

Jag ska nu göra ett försök att börja blogga igen. I ett försök att börja kommunicera bättre. Den senaste tiden har jag nämligen främst valt att twittra. Enklare när man har ett heltidsjobb som vissa dagar tar all energi och jag bara har ork med 160 tecken. För det är här utmaningen ligger - i tiden. Tiden till att hinna med jobbet och samtidigt driva politik på allvar. Jag måste i sammanhanget medge att jag inte begriper hur småbarnföräldrar har orken att vara engagerade politiskt, men sedan visar däremot siffror att de är underrepresenterade i våra folkvalda församlingar.

Vad jag ska kommunicera har jag inte landat i ännu. Från totalcensur på mig själv ska jag ta mig till ett bättre ställe. Mest troligt kommer det att gå helt okej med tanke på att vissa politiska kollegor inte har några som helst problem med att "vika ut sig" med sina minst sagt märkliga idéer i offentligheten. Om man sedan åstadkommer något i praktiken är ibland mindre viktigt. I jämförelse med dem blir jag nog ändå ett helgon. Så lämpligt för en kd:are.

Mitt i allt detta inser jag att denna blogg har flera syften. Dels ett egoistiskt sådant eftersom jag faktiskt får skriva vad jag vill. Om alla frågor jag har en åsikt om. I princip. Men jag har sedan tidigare märkt att folk faktiskt läser det jag skriver. Vilket är bra utifrån att man i det politiska gör rätt mycket som varken syns eller skrivs om i det offentliga. Notera att jag nu inte är ute efter något slags martyskap för att jag valt att ställa upp i ett förtroendeuppdrag.

Vi får väl se var jag landar. Jag börjar väl och får lära mig längs vägen. Som alltid förväntar jag mig inte den mest behagliga resan.

Politiken har ett pris, det vet jag sedan tidigare.